Snart IVF 2

Nu har jag haft över halva min semester. Hade tänkte skriva ett inlägg i början av semestern men har verkligen inte haft tid, har haft något varje dag sen semestern startade. Bra på sätt och vis, då det blir mindre tid till att tänka och känna all smärta. Men nog har jag hunnit både tänka och känna en hel del, det gör jag i stort sett varje dag, precis som de flesta andra ofrivilligt barnlösa.
 
Har även hunnit vara iväg en vecka utomlands med sambon och en släkting till honom. Självklart kom den ofrivilliga barnlösheten på tal. Tror inte längre att jag blir förvånad över en del saker jag får höra men däremot arg och ledsen när folk ska argumentera emot det jag säger. Vad vet egentligen människor som inte varit med om samma sak eller inte har någon insikt i ämnet? Varför ska de säga emot? Jag tog upp det här med att folk inte har koll och att en del säger att det hjälper bara man slappnar av. Vad tror ni jag får höra då? "För alla hjälper det inte men för en del". Ja, vad ska man säga? Blir mest ledsen, har man försökt i flera år och det skulle vara där problematiken ligger?
Förutom detta så var resan jättebra varmt och skönt.
 
Skulle snart börja med provera för att få en blödning och kunna köra igång med Synarelan. Men precis som inför första försöket så dök det upp en blödning nu dagarna innan. Så jag ska ringa Huddinge för att lägga om starten inför IVF 2. Antar att det blir uppskjutet med ca 2 veckor. Känner fortfarande inget hopp inför nästa försök, däremot en massa ångest. Känns som att man går och väntar på ännu ett misslyckande. Vet att det bara behövs ett ägg och allt det där men det är inte så bara, förra gången blev det inte ett enda ägg. Förra gången var det massa strul innan jag kunde köra igång med sputorna, sen såg allt bra ut fram till äggplock och efter det blev allt verkligen skit. Känner att bitterheten får ett allt fastare grepp om mig, läser och och upplever själv så många människor runtokring som inte verkar bry sig det minsta om sina barn som verkar ha dem för att "det ska vara så". Själv kan man inte ens bli gravid. Innan hela den här karusellen började hade jag bestämt mig för att gå ner i tid på jobbet om jag skulle få barn, allt för att kunna få ut så mycket tid som möjligt med mitt barn. Och nu? Nu kommer jag kanske aldrig ens få vara föräldraledig. Allting känns så meningslöst, känner mig arg, ledsen, frustrerad, uppgiven och slut. Kan heller inte låta bli att tänka att det kanske är så här det är meningen att mitt liv ska vara?
www.drommamedpcos.bloggo.nu
2016-08-01 @ 06:37:12

Känna. Det är vi tamefan experter på! Är bara en frågan om mindre när vi lyckats riktigt bra. Å den där kommentaren. .fick en liknande av min förra chef " Ja men alla får ju inte barn". Toppen. Tack. Meningen med livet sen då. Ja..för vissa får man aldrig nån mening vilket jag tror gäller oss då meningen med livet enligt mig är barn. Klyscha va? ;) Hoppas ni får bättre resultat på kommande ivf. Att du fylls med det där hoppet vi båda tappat på vägen för hur orkar man kämpa utan hopp? Det ska ju vara det sista som lämnar en. Går du å pratar med nån psykolog? Hae provat 2 men klickade inte med nån..en kvinnlig på KK som glad ihågen inte förstod hur hon skulle bemöt mig utan klingade med sitt positiva tänk, å en kille (ca 25) som kändes helt fel även om han pratade bättre..lyssnade. Få se om jag hittar nån passande..3e gången gillt heter de ju! Hoppas de även gäller 3e ivfförsöket. Stor kram

Svar: Ja, visst är vi. Och i vissa lägen känns det som att jag blivit expert på att inte känna alls, biter ihop och trycker undan. Men gud, vilken idiotisk kommentar av din förra chef. Förstår inte om folk verkligen är så dumma att de säger sådana saker och tror att det ska vara till någon tröst. Det är samma för mig som för dig, jag känner också att meningen med livet är barn. Vad ska man annars göra av livet? Visst finns andra saker att göra men kommer ändå kännas som att man står kvar vid samma punkt i livet. Har försökt få tag i en kurator men verkar som det är svårt, semester och grejer^^ Och jag vill helst ha någon med lite kunskap i ämnet. Hoppas att du hittat en bättre psykolog nu.Kram
Längtan efter att bli en familj

Libra
2016-08-01 @ 21:06:05
URL: http://www.minbebis.com/blogg/libra/

Jag ska hålla tummar och tår att nästa försök går bättre!!!
En stor kram

Svar: Tack =)Kram
Längtan efter att bli en familj

Anonym
2016-08-09 @ 17:51:23

Hej,
Stötte på din blogg av en slump. Hoppas att ni lyckas snart! Jag ska också göra pgd. Så svårt att hitta information... Hur långt tid tar det tills man får påbörja första försöket?
Med vänlig hälsning och stort stort lycka till!

Svar: Hej!Tack =) Ja, det är jättesvårt att hitta information gällande PGD, hade svårt att hitta jag också. Tyvärr tar det ganska lång tid innan man får köra igång med första försöket. Detta beror på att de måste utarbeta en analysmetod som är unik för just er som par (om jag fattat rätt). Detta kan ta upp till ett år (beror på vilken sjukdom du/ni är bärare av). Om du har facebook finns det en sluten grupp som heter PGD-tjejerna, där finns många kunniga tjejer med svar på de flesta frågorna.
Längtan efter att bli en familj




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0