Just nu befinner jag mig lite i ett ingenmansland känns det som. Därför har jag lite svårt att blogga för tillfället. Efter mitt förra inlägg fick jag en kommentar om att läkaren borde ha sett ett hjärta slå då jag var i v. 6+3. Hade lyckats lugna mig lite innan men blev återigen orolig av den kommentaren. Har läst runt lite på Internet och sett att det inte alls behöver vara så att man ser ett hjärta slå då. Det beror bl.a. på läkarens skicklighet, åldern på ultraljudsmaskinen med mer. Sen har jag även läst att blir man gravid via IVF kan det hända att embryot utvecklas lite långsammare än "normalt". Efter att ha läst detta blev jag lite lugnare. Men jag oroar mig fortfarande över att han inte såg något embryo. Känns inget vidare att gå och oroa sig hela tiden men bestämde mig ändå för att försöka ta det lugnt fram tills det tidiga ultraljudet på IVF kliniken.

 

Tycker att veckan har gått ganska fort ändå och jag har kunnat tänka på annat än bara embryot och ultraljudet. Men så natten till idag var jag på toa. Klockan var ommkring kvart över 2 och när jag torkade mig kom det massa färskt rött blod på pappret. Har blött ca 3 gånger innan under dessa veckorna men det har varit nästan uteslutande gammalt blod och inte så mycket som kommit då. Denna gången var det så att en stor del av pappret blev rött. Efter det kunde jag inte somna om. Gick på toa kanske en timme senare igen, hade inte kommit något blod i bindan men kom fortfarande färskt blod på pappret. När jag kissade droppade det även blod blandat i urinet. Lyckades på något sätt somna ett tag. Vaknade vid kvart över 6 och gick på toa, i bindan var det endast några droppar gammalt blod. När jag torkade var det inte lika mycket som innan och nu var det inte klarrött längre utan mer åt bruna hållet. Gick sedan på toaletten vid 12 igen och då kom det bara lite gammalt brunt blod på pappret. Resten av dagen har det varit ganska lugnt men kommit lite brunt blod och lite brunblandade flytningar på pappret. Sen på kvällen testade jag att "trycka upp" pappret lite vilket gjorde ont (trots att jag inte tryckte speciellt långt), och då kom det lite rött på pappret igen. Hade inte ont igår när jag började blöda men kände som en värk av hunger i magen (vet inte riktigt hur jag ska förklara bättre). Sen när jag försökte somna kändes jag en svag värk i höger sida av magen, som en molande, "dragande" värk. När jag sedan vaknade vid kvart över 6 hade jag istället ont långt ned på vänster sida av magen. Det var samma slags värk som den på höger sida. Det gjorde inte jätteont men har känts i stort sett hela dagen (nästan bara på vänster sida men även på höger sida under delar av dagen).

 

Jag vet inte vad jag ska tro längre, den här resan är så jobbig och det känns som att det inte kommer att sluta väl. Även om jag såklart fortfarande hoppas. Min sambo som alltid är positiv är fortfarande positiv. "Ja, men vi har ju läst att man kan blöda i början av graviditeten. Och du har ju symptom". Det där med symptom ja. Tycker inte själv att jag har så många. Just idag har jag inte känt någonting mer än att jag var lite illamående imorse och att jag inte är sugen på någon mat direkt. Jag blir hungrig men är som sagt inte sugen på något. Sen när jag äter blir jag även mätt fort. Tidigare under veckan har jag inte heller haft många symptom. Har varit öm i brösten till och från (fortfarande mest på mornar och kvällar), sen har jag inte mått illa men haft som en klump i halsen, jag har inte riktigt känt igen mig själv (svårt att förklara hur men det har känts så iallafall), sen har jag haft humörsväningningar och även varit svullen och haft lite lättare värk i magen (oftast på sidorna av magen)

 

Ville bara uppdatera er lite om läget. Men som jag skrev i början av inlägget, känner jag mig lite i ingenmansland just nu. Och så länge jag inte vet om jag är gravid eller inte kommer jag troligtvis inte att blogga. Jag hoppas att blödningarna kommer att hålla sig borta den närmaste veckan. Och att ultraljudet trots allt kommer att visa ett embryo med tickande hjärta. Då kommer jag att blogga igen. Men om jag börjar blöda mer och få smärtor eller om ultraljudet visar det vi inte vill, ja då kommer jag nog inte att orka blogga på ett tag. Skulle det här skita sig, ja då vet jag inte vad jag ska göra. Denna resan, denna kampen den suger sakta men säkert ur all kraft och energi på mig. Får kampen någonsin ett slut? Och vilket slut blir vårat slut?