Idag har jag tait min första injektion på det andra IVF med PGD försöket. När det var dags att ta sprutan fick blev jag lite nojig och kunde inte ta den. Satt i vardagsrummet med min sambo. Vet inte om jag fick någon form av prestationsångest men klarade inte av att ta sprutan när sambon var i samma rum, det spelade ingen roll att han tittade bort. Jag var tvungen att gå in i sovrummet och då gick det direkt.

 

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag inga förhoppningar alls inför detta försök. Eller, det är klart att jag hoppas men jag tror inte alls att det kommer att gå. Känns bara tomt och som att jag gör detta för att få det avklarat. Extremt negativt tänkande, jag vet. Men jag klarar inte av att tänka positivt nu. Alldeles för mycket har gått emot och gått fel hitills i mitt liv. Så varför skulle detta egentligen lyckas?

 

Skrev i förra inlägget om att jag kontaktat vårdcentralen för att få prata med en kurator. Där hade de dock långa köer. Så i måndags ringde jag till kuratorn på sjukhuset. Hon var äntligen tillbaka efter sin semester och jag fick en tid på fredagen (igår). Jag är en person som har jättesvårt för att öppna mig för andra och jag stänger in mycket inom mig och gråter i smyg. Därför var jag nära att strunta i att ta mig till sjukhuset när det väl var dags. Men jag gjorde det. Och det är jag glad för. Var skönt att få prata av sig. Hann inte mer än sätta mig innan tårarna började rinna. Det är svårt att säga redan nu om samtalen kommer att få mig att må bättre men jag hoppas det. Eftersom jag inte gått hos kurator tidigare vet jag inte heller om hon är bra eller inte. Hade svårt att få något ordentligt intryck av henne. Hon var dock bra på att lyssna och bekräfta det jag känner. Hon verkar ha ganska lång erfarenhet av att prata med kvinnor som kämpat med ofrivillig barnlöshet. Hon verkar också vara en bra människokännare. Var flera gånger hon "träffade rätt" på min personlighet. Jag frågade lite om sjukskrivning vilket hon sa var svårt att få nuförtiden när det gäller ofrivillig barnlöshet. Dock rådde hon mig att kontakta läkare då hon tyckte jag verkar vara en person som går i det längsta med saker och ting, att jag inte riktigt lyssnar till mig själv utan kör på för att jag sätter press på mig själv om att prestera och vara andra till lags (får dåligt samvete om jag säger nej o.s.v). Detta stämmer så väl in på mig och min kurator menade att det finns en risk för att om jag inte ringer läkare kommer jag till slut att hamna i en depression. Känner mig redan lite deprimerad men antar att hon menar att det till slut kommer braka dänn helt. Hon sa även att jag måste tillåta mig själva att känna de känslor jag gör,att släppa ut dem och att det är okej. Jag borde även tänka mer på mig själv, sätta mig själv först och göra saker jag mår bra av. Allt detta kanske låter lätt och självklart. Men för mig är det svårt eftersom jag verkligen inte är en sådan person.