Nu är snart ruvardag 1 slut, känner att detta kommer bli två sega veckor. Fast det kändes dock som att måndagen och tisdagen gick ännu långsammare. Att gå och vänta på ett samtal man inte vill ska komma har nog varit det mest psykist påfrestande på länge. Fast å andra sidan antar jag att ju närmare testdag jag kommer så kommer jag att bli mer och mer nojig. Idag har jag inte känt någonting, varit lite trött bara. Igår kände jag som två stickningar snabbt efter varandra på höger sida av magen. Det var bara några timmar efter mitt ET så antar att det inte var något embryo som fästa. Men man kan ju alltid hoppas.

 

Jag försöker verkligen att inte ha för stora förhoppningar men eftersom vi aldrig ens kom så här långt förra gången är det svårt. Har googlat en hel del på olika frågor jag har, stirrar mig dock inte blind på svaren vilket jag tror är bra. Ska ändå försöka dra ned på googlandet, känns som att det ibland väcker mer frågor än svar.

 

Det händer en del tragiska saker runtokring mig också. Livet är verkligen orättvist. För några veckor sedan gick en före detta arbetskamrats dotter bort, endast 11 år gammal. Kan inte ens föreställa mig hur det känns för familjen. Inser även att om vi lyckas få ett barn så kommer vi aldrig kunna sluta oroa oss för att något ska hända.

 

All kärlek till er alla där ute <3 <3 <3

 

 

..