Älskade Pyret, idag är det den dag du var beräknad att komma till oss. Vi fick ha dig så kort tid, men du hann skapa så många känslor hos oss. Och ännu mer känslor när du inte längre fanns hos oss. Ikväll har jag gråtit. Gråtit över det barn som aldrig fick komma till oss. Vissa kanske tänker att man inte kan tänka eller känna så om någon som fanns så kort tid, vissa skulle tillochmed säga att det aldrig fanns något barn då missfallet upptäcktes i vecka 9. Men för oss var det ett liv. För oss var det vårt första barn. Att vi inte kan bli gravida på egen hand gjorde/gör det hela ännu svårare. Men älskade Pyret, du kommer alltid att finnas kvar i våra tankar <3

 

Har varit ganska nervös inför idag. Försökt ställa in mig på att de skulle ringa och säga att vårt embryo inte överlevde upptiningen. När vi kom till kliniken släppte oron lite, men inte helt. Ända tills vi fick komma in i vårt lilla "bås" var jag orolig. Därefter kunde jag andas ut lite. Skulle ju vara lite kissnödig, jag kissade lite mer än en timme innan det var dags för insättning. Men kombinationen av att spänna sig av oro och att ha liten blåsa gjorde att jag var väldigt kissnödig både innan och vid själva insättningen. Läkaren visade en stor (urin)blåsa på skärmen haha :D Hon sa även att det var ett väldigt fint embryo vi fick tillbaka. På sätt och vis önskar jag att läkarna inte skulle säga så. Det skapar massa hopp hos mig/oss, och det vill jag egentligen undvika. Det är klart att jag hoppas men samtidigt vill jag distansera mig till det hela, tror lite naivt att det inte gör lika ont att misslyckas då.

 

Nu är vi alltså ruvare igen. NI som följt min blogg länge vet att sist vi hade insättning blev vi gravida, en graviditet som slutade i vecka 9 då det inte fanns något hjärta som slog. Har skrivit tidigare att just denna dag är den dag vår älskade Pyret var beräknad att födas. Vad jag inte skrivit tidigare, och som jag inte hade helt koll på förrän häromdagen, är att just denna dag är även årsdag för när min sambos halvpappa gick bort. Han gick bort innan jag och min sambo blev tillsammans och var som en pappa för min sambo då han växte upp med honom. Han gick bort i en hemsk sjukdom. Trots att detta datum då är förknippat med mycket sorg väljer vi att försöka se dessa händelser som ett tecken. Vi är inte speciellt troende någon av oss, men kanske finns det ett öde ändå? Skulle det nu bli ett plus skulle vi dock ändå inte våga vara lyckliga. Vi vill se ett tickande hjärta först, och efter det får vi se när/om vi kan tillåta oss att vara lyckliga.

 

Ruvardag 0 -välkommen till mig/oss lilla Frosty