Så har vi då kommit hem från vår resa. En helt fantastiks resa på många vis, med många härliga minnen och upplevelser. Någonstans trodde jag att vi under resan skulle kunna få vara oss själva för en kort tid, utan någon påminelse om vår ofrivilliga barnlöshet, så fel jag hade.
Vi reste tillsammans med ett svenskt bussbolag tillsammans med 42 andra personer och reseledaren. Förutom fyra barn i 20-30 års åldern (två syskonpar som reste med sina mammor) så var vi det yngsta paret på resan. Resten av paren låg medelåldern runt 65 på. Den första veckan gick bra och vi kunde undan för undan släppa de där tankarna och bara vara. Trots att vi var unga jämfört med de andra hade vi kul och alla var sociala och trevliga mot varandra. Men i takt med att dagarna gick så verkar det också som att en del tyckte att det var okej att bete sig hur som helst. En dag när vi nått lite mer än halvvägs av resan kom en "dam/kvinna" fram till mig, klappade mig på magen, lade huvudet på sned, log och sa "Du äter så mycket... men det är klart du äter ju för två". Jag blev så arg, ledsen och förödmjukad på samma gång. Hade god lust att smälla till henne på käften. Men mesiga jag drog bara lite på smilbanden och sa att jag inte var gravid. Hon såg lite förvånad ut och sa något med "jasså, du är inte det...." men fortfarande med en ton som att jag skulle vara det. Tror jag drog till något med att jag bara är tjock men att vi jobbar på det. Under resten av resan försökte jag undvika det paret, vilket var svårt.
Förutom detta så var det även en man som gav ett par pikar några gånger bl.a. när vi sa att vi skulle köpa någon drink då sa han "men du ska väll inte ha någn drink eller hur" och tittade på min mage. Just detta par var i övrigt väldigt trevligt, så en av de sista dagarna berättade jag lite för hans fru om hur det låg till.
Jag vet inte varför men jag tror inte att vi kommer att lyckas bli gravida. Missförstå mig rätt, det är klart jag hoppas men känslan av att vi kommer att lyckas finns inte där Troligtvis är det alla motgångar som satt sina spår. Kanske är det också kroppens försvarmekanismer som sätter in. Under tiden jag var på resa bestämde jag mig också för att byta yrke. Som det känns nu kommer jag inte kunna fortsätta att arbeta med barn i framtiden, av flera olika anledningar. Nu återstår bara frågan, vad ska jag göra istället? Fram tills att jag bestämt mig för vad jag vill göra istället kommer jag att fortsätta gå till jobbet och stänga av alla känslor så gott det går.
Nä men vad fan vad folk är fräcka, med magklappar och insinuationer etc. Alltså, är det så j-vla svårt att tänka två sekunder innan man gör något!? Lider med dig - det där är INTE normalt beteende.