Idga har jag varit väldigt trött och orkeslös, vilket jag antar beror på mina höga värden. Jag har även känt av magen lite till och från. Men just nu skulle jag nog säga att den största biverkningen är att mina bröstvårtor har blivit jätteömma. Det är ingen biverkning jag vill ha kvar efter äggplock. För skulle vi nu få något ägg att sätta tillbaka (och om jag får sätta tillbaka) så vill jag inte ha massor av falska graviditetssymptom.

 

Det var någon som frågade varför vi inte kan betala för fler försök i Sverige. Och det beror helt enkelt på att det endast är två kliniker i Sverige som genomför Ivf med Pgd. Just nu är trycket högt på båda dessa kliniker och de har ingen möjlighet att ta emot betalpatienter. Dessutom om man skulle kunna betala själv skulle det blir extremt dyrt (närmare 100.000 har jag för mig)

 

Igår när jag gick från tågstationen till kliniken så slog mig tanken att hur detta försök än kommer att sluta så är det snart sista gången jag kliver in på kliniken. Vädret var sådär riktigt "höstigt", molnen låg gråa och tunga och luften var kylig och fuktig. Och tanken gjorde mig ganska vemodig, för jag tror ju tyvärr inte att det blir sista gången tack vare en graviditet. Snarare för att våra försök är slut och att vi inte är välkomna till kliniken något mer. Samtidigt som jag blev vemodig kände jag någonstans långt inom mig en liten positiv känsla. Kanske är det utomlands vi kommer att lyckas? Kanske är allt som behövs att vi byter klinik? Men mest av allt måste jag ändå erkänna att jag är rädd. Rädd för att misslyckas igen, rädd för att detta är sista chansen, rädd för att inte orka ett försök till, rädd för att min kropp säger stopp, rädd för att för alltid bli barnlös, rädd för att ständigt behöva befinna mig i det mörker som jag just nu trevar omkring i, rädd för att livet inte blir mer än så här, rädd för att min relation ska ta stryk, rädd för att fastna och inte ta mig vidare. Jag vill inte känna så här mer men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare...