För ca 1,5 år sedan satte vi igång med vårt första IVF försök. Då var jag väldigt hoppfull och trodde att vi snart skulle lyckas. Jag trodde inte att vi 1.5 år senare skulle befinna hos där vi gör nu - på försök tre utan att ha kommit ett enda steg närmare ett barn.

 

Idag började jag med Synarela och vet ni vad? Jag känner mig helt likgiltig. Inför de andra försöken och mitt Fet har jag åtminstone känt något -även om den starkaste känslan inte alltid har varit hopp och tro så har jag känt något. Ibland har det varit förtvivlan eller oro eller sorg ochsåvidare men just i detta nu känner jag ingenting. Det är bara helt tomt. Däremot känner jag en sorg inför framtiden -ser massor av saker framför mig som jag adrig kommer få uppleva. Kommer inte få uppleva ett ultraljud där jag får se ett tickande hjärta, kommer inte få känna någon sparka inifrån magen, kommer inte få uppleva en födsel (åtminstone inte min egen), kommer inte få se mitt barns första steg, kommer inte få skola in på förskola o.s.v. Jag hoppas så innerligt att jag har fel. Men känner att det är lika bra att ställa in sig på att det är så det kommer att bli.