I veckan kör vi igång vårt sista Ivf med PGD försök. Sista i Sverige iallafall. Hoppas självklart men har ingen tro på att vi kommer att lyckas på detta försök. Känns som att det inte är speciellt mycket som talar för oss. Visst vi har blivit gravida en gång men det ledde ju inte till något barn. Sen känner jag att det är lika bra att inte gå runt och tro att det ska fungera. Får bli en glad överraskning istället om vi lyckas. Börjar så smått ställa in mig på att göra försök utomlands. Ska under vårt sista försök här i Sverige maila till lite kliniker utomlands. Vi kommer troligtvis att ha råd (och ork) med max två försök utomlands. Finns ingen garanti att lyckas utomlands heller men det är iallafall högre chans att lyckas där samt att de gör mer individanpassade behandlingar.

 

 Idag höll jag på att bryta ihop i personalummet på jobbet. Hade rast när min chef (som vet att vi inte kan få barn) samt några kollegor diskuterade. Den ena hade en släkting som hade haft svårt att få barn och hade adopterat, därefter hade de lyckas få biologiska barn. Då hör jag dem säga (även min chef) att "ja, det är ju oftast psykologiskt det där... Och när väl har fått barn eller adopterat så lossnar det". Blev arg men mest ledsen. Fick sitta och blinka bort tårar. Ville egentligen gå därifrån men då hade jag brutit ihop helt. Det finns inget ställe på jobbet där man kan dra sig undan och vill inte gå in på toaletten och gråta. Samtidigt som jag ville gå ut från personalrummet hade jag lust att skrika åt dem allighopa. Känns som slag i magen när de sitter och säger att det är psykologiskt. Som att jag inte redan tycker att jag är värdelös, blir ju inte bättre av att få höra sådana saker.

 

Menmen, jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer vara tillräckligt modig för att stå upp för mig och alla andra ofrivilligt barnlösa. Kram till er alla kämpar därute <3